Sommar 2008
Jag tänkte att det vore på tiden att uppdatera min blogg efter semestern kanske.
Nu är jag ensam hemma hos Mario och tänker tillbaka på semestern, så skönt det var.
Egentligen så behöver man inte göra så mycket för att det ska vara trevligt, att han är där duger mer än väl.
Det blev inte så som vi ville och så som vi planerade men vi fick ta det så som det gick....
Jag åkte ner till Serbien med flyg den 6 juni med brodern, första gången jag flög så det var väl en upplevelse (eller?)
Tre veckor senare kom Mario ner och jag var lyckligare än någonsin.
Den första kramen då ville jag aldrig skulle ta slut, jag ville att han aldrig skulle släppa taget om mig.
Vi var i Valjevo i 4 - 5 dagar, han fick träffa en del av min släkt, nån vän och så fick han se lite av den vackra staden. Det var roligt att visa upp den, finns ändå en del att se även om jag inte hann visa upp allt. Det blev lite cevapi iaf, ja det går inte att undgå.
Några rundor på stan + jakten efter någon som sänder EM... Jo det är så att tv-kanalerna inte funkar så värst bra hemma hos oss. I början så var det så att bilden bara hoppade och skiftade mellan det som ska visas och en starkt blå bakgrund men sedan efter en hemsk åska så blev det svartvitt istället..
Så det var bara att bege sig ut på stan och leta efter något uteställe där matcherna sändes och det hittade vi efter lite om och men.
Ja efter att vi hade varit i Valjevo så var det dags att bege sig vidare, vi packade våra saker, satt.e oss i bilen och det bar av mot Bosnien eller Novi Travnik som tullmannen föredrog. Det tog oss en del timmar att komma dit men till sist var vi framme. Där väntade att träffa hans släkt och det såg jag som allt annat än roligt. Nervöst, spänt och pirrigt... Jag är annars känd som en mindre öppen och ganska så blygsam flicka så tänk er det.
Men efter ett par dagar, då jag träffat de fler gånger tycker jag nog att det gick hyffsat bra.
Här var vi 2 veckor så vi hann med lite mer grejjer o göra.
Bl a, så hälsade Belmir (Marios kompis) och hans flickvän på oss en dag och efter inte så mycket snack lyckades vi övertala Mario att åka till Sarajevo (jag som hade gnällt om det ett tag). Vi kom till Sarajevo ganska sent på kvällen så det var bara till att leta efter ett hotell där vi kunde checka in för att sedan kunna springa ner till stan. Och så var det, vi hittade till sist ett hotell i nästan våran prisklass, pojkarna gnällde dock under hela vistelsen i Sarajevo om hur dyrt det var, tur att vi bara sov en natt.. Som sagt, vi checkade in, fräschade till oss lite och åkte ner till Bascarsija. Vi var alla vrålhungriga så det var bara till att söka efter cevape och på Bascarsija var det nog det lättaste o hitta.. Mm, så goda cevapi det var, de var nog de godaste jag åt denna sommaren. Efter att vi ätit oss mätta så började vi söka efter ett uteställe där vi kunde shaka loss lite men det var inte lika lätt o hitta, det var omöjligt, vi gick o gick och rörde oss mot musiken, men träffade inte på det vi sökte. Vi tröttnade till slut och åkte tillbaka till hotellet för att fylla upp badkaret med vatten o plaska runt. Senare fick vi höra att man abslout inte skulle leta efter uteställen på Bascarsija (Nähe?)
Oo vi vaknade på morgonen, självklart inte till frukost men men. Checkad ut, betalade och åkte till badet...
Ett stort fint utomhus bad på Ilidza, Terminalna Rivijera hette det. Jag som är rädd för vatten satt vid kanten nästan hela tiden men jag hade det inte trist för det.
Vi åkte hem och detta äventyr var slut.
Nu när jag nämnde Sanda o Belmir kan jag passa på o berätta om vår andra träff också.
Nu var det vår tur att hälsa på de så vi åkte till Zenica, de hade fått ett nyöppnat köpcentra så vi passade på att åka dit, träffade upp de där och tog en runda.
Efter att ha trippat runt där inne och tog en kopp kaffe så skulle vi åka vidare men vi kom inte så långt. För precis utanför fanns det lite karuseller som jag spanade in och det var dit vi gick istället.
Vi hittade först parcyklar (vi kallar de så nu), så vi skulle rejsa lite, båda skulle trampa men endast en som styrde, gissa vem som latade med trampningen, haha. Ehh tyckte att Mario gott kunde ta sig ett träningspass.
Därefter åkte vi lite karuseller och det blev sen dags att dra sig hemåt. Ännu en trevlig dag. =D
Vad har vi mer hittat på?
Joo, en massa fruktsallader slängde vi i oss, så gott.... Massa frukt och ännu mer grädde.. =D
Vi umgicks en del med Marios kusin Dado, hans fru Vesna och deras son Ivan, det var nog dem vi träffade mest. Vi var på Ivans kalas och han fick sig en fräck present, ett pussel som ska se ut som en boll när man lagt ihop det.
Mario köpte sig en likadann han med och det tog oss 5-6 timmar att sätta ihop det. Jag orkade dock inte hålla på hela tiden uan var tvungen att sova en stund också...
Tillsammans med dem var vi också ute och bowlade en kväll, jag var kass, värdelös med det var roligt för det. Det gäller ju att bjuda på sig själv, så varför inte.
Något mindre tråkigt men som ändå betydde mycket var att vi åkte till Kresevo. Jag har planerat min resa dit i 4 år nu men den har aldrig blivit av men nu så.
Allt gick bra till en viss början men ju närmare vi kom Kresevo desto starkare slog mitt hjärta och desto tyngre kände jag att blev. Väl framme vi kyrkogården var Nattas gravsten det första jag såg. Att gå upp mot den var riktigt jobbigt och benen blev bara tyngre o tyngre ju närmare jag kom. Jag kunde ha suttit så hela dagen och bara sitta o titta på henne o prata o prata. Berätta hur mycket jag saknar henne o hur bra vi hade det ihop.
Det som var det värsta tror jag är att jag aldrig har trott att jag aldrig kommer åka till Kresevo utan henne, att åka dit för att få tända ett ljus på hennes grav är väldigt ledsamt men jag tror att det betyder mycket för både henne och mig.
Något jag missat? Det är det säkert men detta får iaf räcka om Bosnien...
Det blev dags att dra sig till Kroatien och steka sig i solen... Och även träffa Marios mamma...
Vi kom hem ganska sent om natten men hans mamma och hennes man väntade vakna på oss.
Det första Mario gör när vi kommer fram till Rijeka och går ur bilen är att han tappar mobilen och förstör displayen. Mindre roligt men det blev en ny mobil för hans del när vi kom hem istället...
Iaf, tillbaka till Rijeka. Vi var framme, satt uppe en stund o pratade lite smått sen var det dags o sova.
I Rijeka blev vi kvar i en vecka och vad hann vi med under denna tiden?
Joo, ett par besök i Opatija blev det, riktigt fint ställe, 20km från Rijeka. Och återigen var jag rädd för vatten så jag sökte mig till ett ställe där jag skulle kunna bada utan att vara rädd för att drunkna och visst hittade vi det, stället där jag trivdes bäst var ca 1,20m djupt. Mer än det sträckte jag mig inte till, det räcker tycker jag nog. Nu borde Mario vara nöjd tycker jag, eller?
Den sista dagen vi var i Opatija ville Mario åka Parasailing, jag totalvägrade, det är vatten under mig, hallå...
Meen, väl framme så pratade vi med kvinnan och hon lyckades i en mening övertala mig till att åka, så här löd den;
"Ni åker från båten och hamnar återigen på båten, så ni blir inte blöta, helt torrt"
Yes, det var det jag ville höra och där satt vi på båten.
Även om det var tröstande ord så var jag lite skrajsen och killarna på båten, lugnade mig inte med orden "Oroa dig inte, det är bara vatten under dig, det är inget hårt underlag"
Tss, det skulle lugna ner mig va? Nä, inte riktigt...
Men när man väl kom upp så var det lugnt, ganska skönt då man slappnade av.
Dock ganska dyrt, detta äventyret kostar 650 kuna (lite mer än 650 kr)
Men men, vad gör man inte för att få vara lite cool... =P
Vi besökte det enorma köpcentret i Rijeka, 5 våningar högt, redan på första våningen tröttnade jag och det blev för mycket av allt.
Eftersom hans mamma har en lägenhet precis i centrum tog det inte lång tid att ta sig dit heller så det blev en del rundor där också. Där kände jag mig verkligen som en turist. Haha, kameran var framme hela tiden känns det som...
"Oo titta där", "Ta kort på det", "Kolla hit"....
Ja efter att ha varit borta i mer eller mindre 7 veckort varav 4 med Mario var det dags att bege sig hemåt...
Och bilresan gick jättebra. Lite saker måste man räkna med när man åker med min pojkvän...
Bl a att han leder in mig till Berlin centrum. Jag satte mig för att köra o han la sig för att sova och säger till mig följ bara navigatorn... Visst, inga problem tänkte jag.
Vi hade även pratat om vad jag skulle följa för skyltar och allt stod glasklart.
Men rätt vad det var säger navigatorn att jag ska svänga av mot Hamburg, ja väcker Mario; "Duso, jag ska inte svänga av mot Hamburg va?
- "Nej nej, följ bara Berlin sen kommer Potsdam upp...
Och inte mer med det förrn skylten Berlin 20km kommer upp. Då väcker jag Mario igen och han kollar upp och säger, nej nej ingen fara kör bara mot Berlin centrum. Han kollar dock upp det och säger någon minut senare "Oj då, vi skulle visst till Hamburg"
Inte mycket att göra åt saken. Det var bara i två timmar vi satt fast i Berlin för att åter kunna komma ut på en väg som leder till Hamburg.
Vi är framme i Rostock och färjan ska åka om 10 minuter. Vi checkar in och tjejen som jobbar säger "Vi är fullbokade till denna båten men vi sätter er på väntelistan"
Vi ställer oss i kön och sakta börjar bilarna rulla framåt, riktigt sakta gick det när det var kvar 4-5 bilar framför oss, då började de vinka fram en och en.
Man var nästan helt säker på att vi skulle vra just de som inte skulle få plats, vi var den sista bilen.
Men sikken tur vi hade denna dag, vi kom med, men gissa om färjan var fullpackad? Inte ens en liten liten bil skulle kunna få plats efter oss.
Vi åker ut från färjan och jag frågar min kära pojkvän om vi ska stanna o tanka.
"Nä, det är så dyrt här, vi klarar oss till Helsingborg"
Ahh det där kunde kostat oss mycket.
Att det är så dåligt ställt med bensinmackar i Danmark tycker jag är lite jobbigt, inte en mack när man behöver den.
Väl framme i Helsingör var det så man satt o bad till Gud att han skulle bygga upp en mack snabbt.
Uppförsbackar, en massa köer o trafik, ingen bensin. Kan det bli värre?
Huh, "DÄR ÄR DEN!!! Jaaaaa.... Haha.. Vi hann, nu kunde man pusta ut och andas lugnt och fint igen.
Jag hoppas att min pojkvän har lärt sig att man ska tanka när den kommer ner till halvtank, för att vara på den säkra sidan...
Semestern var inte slut bara för att vi är tillbaka i Sverige, nähee..
Vi har två veckor kvar på oss.
Första stopp blev Värnamo, vila, sova, fräscha till sig och äta.
Sen åkte Mario hem dagen efter men kom hem dagen efter igen... (Kan man skriva så?)
Liseeeebeeeeerg nääääästa!!! Wiiiieee, hade inte varit på Liseberg sen jag gick i 6:an, det var för 11 år sen...
Ja, det var en del som hade förändrats. För det första massa nya karuseller och för det andra var jag för kort för att åka läskigheter på den tiden.
Så, jag gjorde misstaget att jag lovade att jag skulle åka ALLT med han och visst kom han ihåg det när jag började gnälla. Snääälla, jag vill inte, jag vågar inte, jag mår illa....
Vi hade tur som åkte tidigt, vi var där redan vi öppning och det var inget folk. Inga köer, flera karuseller (det är inga karuseller men men) fick vi åka ensamma.
Det första vi åkte var Kanonen och det andra var Balder. Mario säger "Detta är inte alls farligt, inget läskigt alls, bland de skönaste". Tss, eller hur, efter kanonen var jag helt blåslagen som jag satt o slängde mig i den där. Och Balder ja det räcker bara o höra den dunka i träplankorna och jag trodde jag skulle kissa på mig, tur var att jag lättade mig precis innan Balder. Och mat, jag som var så hungrig fick vänta med maten tills vi åkt allt, jag vågade inte ta så stora risker...
Den värsta tycker jag Rock Spin el Spin Rock var och den åkte vi 2 gånger efter varandra, lycka till med att jag skulle gå efter det. Uppsvinget trodde jag att jag till slut skulle rycka ut det lilla handtaget man kunde hålla fast sig vid. Började se framför mig hur jag faller ut och hänger o skriker o gapar...
Till slut fick jag mig en nalle som jag tycker att jag absolut förtjänade, efter att ha åkt verkligen allt, det hemska. Till slut tyckte jag tom att slänggungorna gick alldeles för snabbt.
När vi väl satt där fastspända, jag helt skräckinjagad och åkte kollar jag vid sidan om mig, på Mario och ser att han gapskrattar.. Sen säger han "Jag var minst lika rädd som du men det underlättar o skratta"
Jag försökte, det hjälpte inte...
På vår fyra månaders dag åkte vi till Linköping och gick på bio, Batman blev det, kanske inte romantisk men den var bra.
Igår kom Belmir och Sanda hem och det gik snabbt o planera ihop något, Laserdom i Linköping bokades och vi fyra åkte iväg. Ingen hade varit med om det innan så jag kände EN liten lättnad, skulle jag inte ha gjort alls, haha. Jag var värdelös...
Jaa, nu räcker det va... Jag tycker att jag har överdrivit nu och undrar vem som kommer palla läsa allt det här...
Nu ska jag bara skriva att jag hade det riktigt bra med pojken.
Det betydde mycket att åka iväg såhär, vår första semester ihop... Jag hoppas på att det kommer fler.
Mario, du gör mig lycklig.
Puss o Kram
Nu är jag ensam hemma hos Mario och tänker tillbaka på semestern, så skönt det var.
Egentligen så behöver man inte göra så mycket för att det ska vara trevligt, att han är där duger mer än väl.
Det blev inte så som vi ville och så som vi planerade men vi fick ta det så som det gick....
Jag åkte ner till Serbien med flyg den 6 juni med brodern, första gången jag flög så det var väl en upplevelse (eller?)
Tre veckor senare kom Mario ner och jag var lyckligare än någonsin.
Den första kramen då ville jag aldrig skulle ta slut, jag ville att han aldrig skulle släppa taget om mig.
Vi var i Valjevo i 4 - 5 dagar, han fick träffa en del av min släkt, nån vän och så fick han se lite av den vackra staden. Det var roligt att visa upp den, finns ändå en del att se även om jag inte hann visa upp allt. Det blev lite cevapi iaf, ja det går inte att undgå.
Några rundor på stan + jakten efter någon som sänder EM... Jo det är så att tv-kanalerna inte funkar så värst bra hemma hos oss. I början så var det så att bilden bara hoppade och skiftade mellan det som ska visas och en starkt blå bakgrund men sedan efter en hemsk åska så blev det svartvitt istället..
Så det var bara att bege sig ut på stan och leta efter något uteställe där matcherna sändes och det hittade vi efter lite om och men.
Ja efter att vi hade varit i Valjevo så var det dags att bege sig vidare, vi packade våra saker, satt.e oss i bilen och det bar av mot Bosnien eller Novi Travnik som tullmannen föredrog. Det tog oss en del timmar att komma dit men till sist var vi framme. Där väntade att träffa hans släkt och det såg jag som allt annat än roligt. Nervöst, spänt och pirrigt... Jag är annars känd som en mindre öppen och ganska så blygsam flicka så tänk er det.
Men efter ett par dagar, då jag träffat de fler gånger tycker jag nog att det gick hyffsat bra.
Här var vi 2 veckor så vi hann med lite mer grejjer o göra.
Bl a, så hälsade Belmir (Marios kompis) och hans flickvän på oss en dag och efter inte så mycket snack lyckades vi övertala Mario att åka till Sarajevo (jag som hade gnällt om det ett tag). Vi kom till Sarajevo ganska sent på kvällen så det var bara till att leta efter ett hotell där vi kunde checka in för att sedan kunna springa ner till stan. Och så var det, vi hittade till sist ett hotell i nästan våran prisklass, pojkarna gnällde dock under hela vistelsen i Sarajevo om hur dyrt det var, tur att vi bara sov en natt.. Som sagt, vi checkade in, fräschade till oss lite och åkte ner till Bascarsija. Vi var alla vrålhungriga så det var bara till att söka efter cevape och på Bascarsija var det nog det lättaste o hitta.. Mm, så goda cevapi det var, de var nog de godaste jag åt denna sommaren. Efter att vi ätit oss mätta så började vi söka efter ett uteställe där vi kunde shaka loss lite men det var inte lika lätt o hitta, det var omöjligt, vi gick o gick och rörde oss mot musiken, men träffade inte på det vi sökte. Vi tröttnade till slut och åkte tillbaka till hotellet för att fylla upp badkaret med vatten o plaska runt. Senare fick vi höra att man abslout inte skulle leta efter uteställen på Bascarsija (Nähe?)
Oo vi vaknade på morgonen, självklart inte till frukost men men. Checkad ut, betalade och åkte till badet...
Ett stort fint utomhus bad på Ilidza, Terminalna Rivijera hette det. Jag som är rädd för vatten satt vid kanten nästan hela tiden men jag hade det inte trist för det.
Vi åkte hem och detta äventyr var slut.
Nu när jag nämnde Sanda o Belmir kan jag passa på o berätta om vår andra träff också.
Nu var det vår tur att hälsa på de så vi åkte till Zenica, de hade fått ett nyöppnat köpcentra så vi passade på att åka dit, träffade upp de där och tog en runda.
Efter att ha trippat runt där inne och tog en kopp kaffe så skulle vi åka vidare men vi kom inte så långt. För precis utanför fanns det lite karuseller som jag spanade in och det var dit vi gick istället.
Vi hittade först parcyklar (vi kallar de så nu), så vi skulle rejsa lite, båda skulle trampa men endast en som styrde, gissa vem som latade med trampningen, haha. Ehh tyckte att Mario gott kunde ta sig ett träningspass.
Därefter åkte vi lite karuseller och det blev sen dags att dra sig hemåt. Ännu en trevlig dag. =D
Vad har vi mer hittat på?
Joo, en massa fruktsallader slängde vi i oss, så gott.... Massa frukt och ännu mer grädde.. =D
Vi umgicks en del med Marios kusin Dado, hans fru Vesna och deras son Ivan, det var nog dem vi träffade mest. Vi var på Ivans kalas och han fick sig en fräck present, ett pussel som ska se ut som en boll när man lagt ihop det.
Mario köpte sig en likadann han med och det tog oss 5-6 timmar att sätta ihop det. Jag orkade dock inte hålla på hela tiden uan var tvungen att sova en stund också...
Tillsammans med dem var vi också ute och bowlade en kväll, jag var kass, värdelös med det var roligt för det. Det gäller ju att bjuda på sig själv, så varför inte.
Något mindre tråkigt men som ändå betydde mycket var att vi åkte till Kresevo. Jag har planerat min resa dit i 4 år nu men den har aldrig blivit av men nu så.
Allt gick bra till en viss början men ju närmare vi kom Kresevo desto starkare slog mitt hjärta och desto tyngre kände jag att blev. Väl framme vi kyrkogården var Nattas gravsten det första jag såg. Att gå upp mot den var riktigt jobbigt och benen blev bara tyngre o tyngre ju närmare jag kom. Jag kunde ha suttit så hela dagen och bara sitta o titta på henne o prata o prata. Berätta hur mycket jag saknar henne o hur bra vi hade det ihop.
Det som var det värsta tror jag är att jag aldrig har trott att jag aldrig kommer åka till Kresevo utan henne, att åka dit för att få tända ett ljus på hennes grav är väldigt ledsamt men jag tror att det betyder mycket för både henne och mig.
Något jag missat? Det är det säkert men detta får iaf räcka om Bosnien...
Det blev dags att dra sig till Kroatien och steka sig i solen... Och även träffa Marios mamma...
Vi kom hem ganska sent om natten men hans mamma och hennes man väntade vakna på oss.
Det första Mario gör när vi kommer fram till Rijeka och går ur bilen är att han tappar mobilen och förstör displayen. Mindre roligt men det blev en ny mobil för hans del när vi kom hem istället...
Iaf, tillbaka till Rijeka. Vi var framme, satt uppe en stund o pratade lite smått sen var det dags o sova.
I Rijeka blev vi kvar i en vecka och vad hann vi med under denna tiden?
Joo, ett par besök i Opatija blev det, riktigt fint ställe, 20km från Rijeka. Och återigen var jag rädd för vatten så jag sökte mig till ett ställe där jag skulle kunna bada utan att vara rädd för att drunkna och visst hittade vi det, stället där jag trivdes bäst var ca 1,20m djupt. Mer än det sträckte jag mig inte till, det räcker tycker jag nog. Nu borde Mario vara nöjd tycker jag, eller?
Den sista dagen vi var i Opatija ville Mario åka Parasailing, jag totalvägrade, det är vatten under mig, hallå...
Meen, väl framme så pratade vi med kvinnan och hon lyckades i en mening övertala mig till att åka, så här löd den;
"Ni åker från båten och hamnar återigen på båten, så ni blir inte blöta, helt torrt"
Yes, det var det jag ville höra och där satt vi på båten.
Även om det var tröstande ord så var jag lite skrajsen och killarna på båten, lugnade mig inte med orden "Oroa dig inte, det är bara vatten under dig, det är inget hårt underlag"
Tss, det skulle lugna ner mig va? Nä, inte riktigt...
Men när man väl kom upp så var det lugnt, ganska skönt då man slappnade av.
Dock ganska dyrt, detta äventyret kostar 650 kuna (lite mer än 650 kr)
Men men, vad gör man inte för att få vara lite cool... =P
Vi besökte det enorma köpcentret i Rijeka, 5 våningar högt, redan på första våningen tröttnade jag och det blev för mycket av allt.
Eftersom hans mamma har en lägenhet precis i centrum tog det inte lång tid att ta sig dit heller så det blev en del rundor där också. Där kände jag mig verkligen som en turist. Haha, kameran var framme hela tiden känns det som...
"Oo titta där", "Ta kort på det", "Kolla hit"....
Ja efter att ha varit borta i mer eller mindre 7 veckort varav 4 med Mario var det dags att bege sig hemåt...
Och bilresan gick jättebra. Lite saker måste man räkna med när man åker med min pojkvän...
Bl a att han leder in mig till Berlin centrum. Jag satte mig för att köra o han la sig för att sova och säger till mig följ bara navigatorn... Visst, inga problem tänkte jag.
Vi hade även pratat om vad jag skulle följa för skyltar och allt stod glasklart.
Men rätt vad det var säger navigatorn att jag ska svänga av mot Hamburg, ja väcker Mario; "Duso, jag ska inte svänga av mot Hamburg va?
- "Nej nej, följ bara Berlin sen kommer Potsdam upp...
Och inte mer med det förrn skylten Berlin 20km kommer upp. Då väcker jag Mario igen och han kollar upp och säger, nej nej ingen fara kör bara mot Berlin centrum. Han kollar dock upp det och säger någon minut senare "Oj då, vi skulle visst till Hamburg"
Inte mycket att göra åt saken. Det var bara i två timmar vi satt fast i Berlin för att åter kunna komma ut på en väg som leder till Hamburg.
Vi är framme i Rostock och färjan ska åka om 10 minuter. Vi checkar in och tjejen som jobbar säger "Vi är fullbokade till denna båten men vi sätter er på väntelistan"
Vi ställer oss i kön och sakta börjar bilarna rulla framåt, riktigt sakta gick det när det var kvar 4-5 bilar framför oss, då började de vinka fram en och en.
Man var nästan helt säker på att vi skulle vra just de som inte skulle få plats, vi var den sista bilen.
Men sikken tur vi hade denna dag, vi kom med, men gissa om färjan var fullpackad? Inte ens en liten liten bil skulle kunna få plats efter oss.
Vi åker ut från färjan och jag frågar min kära pojkvän om vi ska stanna o tanka.
"Nä, det är så dyrt här, vi klarar oss till Helsingborg"
Ahh det där kunde kostat oss mycket.
Att det är så dåligt ställt med bensinmackar i Danmark tycker jag är lite jobbigt, inte en mack när man behöver den.
Väl framme i Helsingör var det så man satt o bad till Gud att han skulle bygga upp en mack snabbt.
Uppförsbackar, en massa köer o trafik, ingen bensin. Kan det bli värre?
Huh, "DÄR ÄR DEN!!! Jaaaaa.... Haha.. Vi hann, nu kunde man pusta ut och andas lugnt och fint igen.
Jag hoppas att min pojkvän har lärt sig att man ska tanka när den kommer ner till halvtank, för att vara på den säkra sidan...
Semestern var inte slut bara för att vi är tillbaka i Sverige, nähee..
Vi har två veckor kvar på oss.
Första stopp blev Värnamo, vila, sova, fräscha till sig och äta.
Sen åkte Mario hem dagen efter men kom hem dagen efter igen... (Kan man skriva så?)
Liseeeebeeeeerg nääääästa!!! Wiiiieee, hade inte varit på Liseberg sen jag gick i 6:an, det var för 11 år sen...
Ja, det var en del som hade förändrats. För det första massa nya karuseller och för det andra var jag för kort för att åka läskigheter på den tiden.
Så, jag gjorde misstaget att jag lovade att jag skulle åka ALLT med han och visst kom han ihåg det när jag började gnälla. Snääälla, jag vill inte, jag vågar inte, jag mår illa....
Vi hade tur som åkte tidigt, vi var där redan vi öppning och det var inget folk. Inga köer, flera karuseller (det är inga karuseller men men) fick vi åka ensamma.
Det första vi åkte var Kanonen och det andra var Balder. Mario säger "Detta är inte alls farligt, inget läskigt alls, bland de skönaste". Tss, eller hur, efter kanonen var jag helt blåslagen som jag satt o slängde mig i den där. Och Balder ja det räcker bara o höra den dunka i träplankorna och jag trodde jag skulle kissa på mig, tur var att jag lättade mig precis innan Balder. Och mat, jag som var så hungrig fick vänta med maten tills vi åkt allt, jag vågade inte ta så stora risker...
Den värsta tycker jag Rock Spin el Spin Rock var och den åkte vi 2 gånger efter varandra, lycka till med att jag skulle gå efter det. Uppsvinget trodde jag att jag till slut skulle rycka ut det lilla handtaget man kunde hålla fast sig vid. Började se framför mig hur jag faller ut och hänger o skriker o gapar...
Till slut fick jag mig en nalle som jag tycker att jag absolut förtjänade, efter att ha åkt verkligen allt, det hemska. Till slut tyckte jag tom att slänggungorna gick alldeles för snabbt.
När vi väl satt där fastspända, jag helt skräckinjagad och åkte kollar jag vid sidan om mig, på Mario och ser att han gapskrattar.. Sen säger han "Jag var minst lika rädd som du men det underlättar o skratta"
Jag försökte, det hjälpte inte...
På vår fyra månaders dag åkte vi till Linköping och gick på bio, Batman blev det, kanske inte romantisk men den var bra.
Igår kom Belmir och Sanda hem och det gik snabbt o planera ihop något, Laserdom i Linköping bokades och vi fyra åkte iväg. Ingen hade varit med om det innan så jag kände EN liten lättnad, skulle jag inte ha gjort alls, haha. Jag var värdelös...
Jaa, nu räcker det va... Jag tycker att jag har överdrivit nu och undrar vem som kommer palla läsa allt det här...
Nu ska jag bara skriva att jag hade det riktigt bra med pojken.
Det betydde mycket att åka iväg såhär, vår första semester ihop... Jag hoppas på att det kommer fler.
Mario, du gör mig lycklig.
Puss o Kram
